Ett bondbröllop på den österbottniska landsbygden skulle i seklets början räcka åtminstone 3 dagar. Bröllopet var nämligen livets största högtid. Långt i förväg rustade man till bröllop. Brudstugan kläddes med fransalakan, sidensjalar, speglar och lampetter. Tidigt på bröllopsdagens morgon kläddes bruden av brudkläderskan. Håret flätades hårt och den ca 30 cm höga kronan av spiror syddes fast i håret. Musiken var invävd i bröllopsfirandet från början till slut. Spelmännen fick vara i farten från det de första gästerna anlände tills de sista gästerna efter flera dagars ätande, drickande och dansande lämnade bröllopsgården. Sången ljöd ute och inne. Man sjöng lyckönskningssånger, måltidssånger och skålvisor. Gästerna sjöng, bruden sjöng, brudgummen sjöng och då och då stämde någon enskild sångare upp en visa.
När Otto Andersson 1902-1905 tecknade upp folkmusik i Österbotten fascinerades han av rikedomen och skönheten i bröllopsmusiken. Det berättas, att en gästgivare i Purmo sjöng den första bröllopsvisan när han skjutsade Otto Andersson till Esse. Senare arrangerade Otto Andersson och Viktor Novácek melodierna för att framföras av Föreningen Brages sångkör och stråkorkester. Samtidigt hoppades man kunna ge musiken och danserna en yttre sammanbindande ram. Detta ledde till att fältprosten A. R. Hedberg skrev en del monologer på Petalax-dialekt och bondbröllopet kom därigenom att omfatta 7 tablåer.
Oskar och Marie-Louise Lindman agerar som brud och brudgum under Sundom sommarfest 2013.
På 1800-talet var brudklänningen svart. Det var en vanlig klänning som man dekorerade med spets, band och pärlor. Till brudens klädsel hörde även en rikt utsmyckad brudkrona, som man flätade fast i brudens hår.